ytlighet
Jag är väldigt ytlig. Lägger inte ner mycket tid på utseendet, däremot för mycket tid att bry mej om det. Tänka på hur jag ser ut, se till i spegeln så inget är på tok, kolla på bilder o försäkra mej om att jag ser okej ut. Varför, till vilken nytta? Det handlar nog om bekräftelse. Visst är det underbart att få höra komplimanger men att se sej själv och känna att, jag ser bra ut, är nog en ännu bättre känsla. Och att se sig själv och se motsatsen bryter ner mer än att nån random person skulle säga det. Helt klart. Men hörrni, hur ska man sluta fokusera då? Varför är utseende så viktigt? Varför blir man mer smickrad av att nån säger att man är snygg än smart? Ditt utseende har du ju inte ens skapat själv, däremot kan du ju göra saker själv som kan imponera på folk. Typ musik. Fortfarande väger utseende tungt. Eller är det bara jag?
Det hör väl till när man är ung att man fixerar sig på sitt utseende, som tur är blir man mer och mer ointresserad när åren går och tur är väl det annars skulle det nog vara tugnt när kroppen blir krum och huden slapp och rynkig, men nu när man tänker tillbaka så vad det ju väldigt spännande och livsbejakande att vara ung och medveten till 100% om sitt utseende och så väldans härligt när snygga killar såg och uppskattade en "så där ytligt". Nu är det bara nån gammal flintskallig gubbe som kan slänga en blick efter en, och hur kul är det på en skala.
Jag tror att det handlar om vad man värderar. Jag kan uppriktigt säga att jag inte bryr mig mycket om mitt utséende. Om någon säger att jag är duktig på något så värmer det oändligt mycket mer än om någon säger att jag är snygg. Antar att hela samhället är extremt utséendefixerat. Jag tror att man får försöka kämpa emot. Hålla fast i sina idéal och inse att ingen blir lyckligare av att jag är snygg.
